sannaengstrom

Inlägg publicerade under kategorin före - under - process

Av sanna engström - 5 mars 2014 16:46

till er nya, brukar trilla in en del ibland som kanske vill se hur början var...




 



 



 





   

Av sanna engström - 11 februari 2014 19:10

Pratade med min pojkvän i veckan om att det ska bli roligt att gå ut på krogen med honom någon gång efter min födelsedag, och då hör jag mig själv säga utan att tänka efter:


" Fatta vad skönt det kommer vara att kunna gå ut utan att någon kommenterar hur fet jag är och att jag inte borde dricka/röka när jag är gravid? puh, nu kanske jag kan slappna av ute ".


min kille bara stirrade på mig, han kunde inte förstå att jag hade fått såna kommentarer.

inte bara en gång. utan flera gånger.


 ( jag frågade honom vad det var som gjorde att han stannade när jag gick upp så oerhört mkt i vikt,

då log han - kysste mig och sa: FÖR JAG ÄLSKAR DIG !  <3 )


jag har funnit mig i situationerna ganska bra,

när en kille sa att jag inte skulle röka för att jag var gravid - då hällde jag ölen över hela honom - log och sa:

är inte gravid, hejdå.


( ok, jag förlorade egentligen eftersom jag precis köpt ölen, men ändå :P )


     

en annan gång var när en främling knackade mig på axeln, tittade på mig och sa med förakt:


" du är så tjock och fet att ditt fett skulle räcka till alla här inne, så jävla fet är du " .


till saken hör den att min vän stod utanför och hade köpt korv med mos ( så typiskt med nattamat när man är gravid, ni vet väl hur det är ? höhö )


iaf, jag tog min mosbricka, gick fram till grabben och sa: Du är ju faktiskt större än mig, men oavsett så kränker man inte någon så, och sen mosade jag min bricka över hela hans ansikte, gav honom en örfil och sen gick jag därifrån.



det är en kommentar jag aldrig glömmer.

den sitter fast mer än min tatuering ifrån thailand.



       


vart skulle jag komma? jo, att det kändes så sorgligt att jag helt plötsligt kom på tanken, att folk kanske inte skulle påpeka min vikt ute .. INGEN ska någonsin påpeka ens vikt ute, speciellt inte okända idioter.

vänner och familjemedlemmar som är oroliga för ens hälsa är en sak, men inte människor som inte ens vet vad man heter.

jag ska inte behöva vara rädd.

och jag borde inte behöva känna mig lättad nu.


   


världen kan vara ett elakt ställe alltså.


en gång hade jag ett par jeans på mig på krogen, och en tjej gjorde klassikern som vi tjejer oftast gör:

börjar med en komplimang men avslutar med ett järnrör upp i fittan.


" Ååååååh vilka fina byxor du har, fast du är så fet. "


   


Det finns många som kommer fram till mig nu och säger :


" gud vad fin du är nu, vad duktig du är "


och jag skulle kunna tolka det på två sätt.

det ena: Va jag så ful innan ?


men sättet jag tolkar det på: Jo, att jag ler med ögonen nu. att det SYNS att kroppen mår bra.

att det MÄRKS att jag är mer i balans och att jag UTSTRÅLAR mer harmoni.

det handlar inte om att jag var fet och ful och gravid förut,

utan det handlade om att jag led.

jag såg verkligen ingen framtid för min egen kropp. den var ett sopnedkast utan stopp och utan sortering. vad som helst fick åka ner och jag fick genast böter i form av ett dåligt samvete, dåligt självförtroende,dålig självkänsla, bristningar, dålig karaktär och självömkan.  inte konstigt att jag en dag ville börja rensa i sopberget :)





Jag värdesätter positivitet men inte lögner.

jag älskar att ge främlingar komplimanger som jag menar ifrån botten av mitt hjärta.

Har någon en vacker kofta - då säger jag det.

är någons frisyr hur snygg som helst -då säger jag det.

har någon ett leende av guld - ja, då säger jag det.


är någon däremot överviktig och försöker ha en trevlig kväll med sina vänner,

ja då går jag inte fram och säger: du är fet.


för den kommentaren gynnar ingen.



Jag har svårt för folk som måste ge kommentarer som inte hjälper för fem öre.

om mannen på krogen hade varit uppriktigt orolig för mig,

så hade det betytt mer om han hade lagt handen på min axel och sagt:


" Vi känner inte varandra, men jag ser att du lider. vill du berätta vad som hänt? du verkar vara en toppenfin tjej men din kropp verkar inte må bra, finns det något jag kan göra ? "

jag hade väl bett människan dra åt helvete - men jag hade kanske fått mig en klarare tankeställare,

än att ifrån ingenstans få höra: du är så fet så det räcker till alla här inne,

vad fan tror han att det gör för mig? att jag väljer sallad nästa gång?


nej, jag valde ju mosbricka för i helvete :P




va rädda om varandra och var snälla emot varandra och er själva.

kränkande ord kan vara livsavgörande,

men glöm inte bort att den som oftast kränker oss mest - är oss själva.

och det är något DU kan jobba med.

Försök hitta positiva saker hos dig själv, och skriv upp dom.

läs dom innan du somnar, och skriv nya innan du lägger dig.


Du är fin.

smal som fet.


hur du vill leva är upp till dig <3




 



   


     

Av sanna engström - 10 februari 2014 10:34

Jag kan skämmas lite ibland, när jag märker hur egoistisk jag har blivit.


TITTA HÄR, TITTA PÅ DENNA BILDEN, KOLLA HUR MYCKET CM JAG FÖRLORAT I MIDJAN,

WOW, 23 KG I VIKTMINSKNING, WOOOHOO, KOLLA HÄR...


tack för att ni inte skjutit ihjäl mig eller gett mig " om blickar kunde döda - blicken ".


Tack för att ni har orkat stå ut, tack för att ni fortfarande peppar och stöttar,

även fast det gått ett halvår på min resa.


Ni är fantastiska.


Jag är oerhört stolt över min resa och det är en helt sjuk känsla att varje dag vakna upp och titta sig i spegeln och le,

att jag inte vaknar av att jag ont någonstans, eller att ytterliggare en bristning har ploppat upp under natten.


jag är en helt annan person nu, jag är rak i ryggen och stolt.

det handlar inte om att jag vill bli size 0 och komma med i slitz ( nej för fan )

utan jag har valt att börja LEVA och att inte bara vara en statist i mitt egna liv,

jag kör huvudrollen all in och det känns så skönt.



ni kommer få höra ännu mer om min träning, om min kost, om mina tankar kring vikt och ni kommer definitivt få se mer filmer och bilder,  så jag vill bara återigen tacka er,

tacka er för att ni orkat stötta såhär långt, tacka er som spyr galla på mig och i hemlighet avskyr min stolthet haha , och tacka er som säger att ni blivit inspirerade. det är för er som jag fortsätter, och för mig själv.


ni är underbara hela bunten .


Puss och kram.




februari 2013.

 


februari 2014:


 



mars 2013

     


2014:


     




Jag är inte klar på långa vägar men jag har en rolig väg framför mig.

:)



jag har haft några milstolpar som jag nu har fixat.


det första var att springa ett lopp.


det blev kretsloppet i september, 5,5 km.

jag sprang hela utan att stanna.


andra grejen var att lyckas springa en mil utan att stanna.

det har jag klarat 3 ggr nu.


det tredje var att fixa 10 armhävningar på tå.

det fixade jag förra veckan.


det fjärde va att våga ha linnen,

det vågade jag ganska snabbt.


det femte var att våga springa utomhus bland folk,

det gjorde jag ganska snabbt också.


mitt allra första var att lyckas springa 3 km utan att stanna under 20 min.

det har jag fixat.


ett annat mål var att få bort valkarna så att inte linnen och t-shirts åker upp hela tiden,

det har jag fixat.





vad har jag för fler mål ?


jag har massa mål:


- att få ett hälsosamt BMI


- ( att slippa gå till läkaren oavsett vad och ständigt få svaret: du e ju överviktig, så det är därför du har en näsbuse i näsan biatch )


- att springa milen i kretsloppet.


- att köpa en bikini :)


 


för lets face it. denna baddräkten är inte vacker någonstans. hahahahaha.



- bli starkare


- få större biceps


- minska mer i cm runt midja och stuss.


-kunna göra 20 armhävningar på tå.


mm.



älskar att drömma, för nu vet jag att mina drömmar har möjlighet att slå in.

för jag tror på mig själv :)


 

Av sanna engström - 27 januari 2014 14:38

inte för att jag är i mål eller något, men det har snart gått 1 år sen den första videon spelades in, jag började inte ta tag i vikten innan i juli förra året, men denna videon är ifrån februari någon gång..... 

herregud. 


jag är så glad att jag idag har kvar dom här videorna - det är inte det lättaste att dela med sig av - men jag gör det för att ni ska finna styrkan i er själva, att också våga filma startfasen. 


för det är oerhört skönt att ha detta att gå tillbaka till , dom dagarna man känner att det inte händer något :P 

det har hänt endel... 


<3 
 



och denna videon gjorde jag nyss för 3 minuter sen:) 





 
  Om jag bara ske ge ett enda tips, så är det att inse att man gör det här FÖR sin skull. 

inte för att straffa sig själv, inte för att det är synd om en. 

inte för att man MÅSTE. 


alla har ett val. 

jag valde att börja leva och att inte bara vara vid liv. 


<3 






Av sanna engström - 23 januari 2014 16:35


 
 


 




Träffade en vän idag som undrade hur hon på ett bra sätt skulle kunna ta upp en väns viktuppgång - utan att på något sätt såra henne. 


det tragiska är att det inte går. 


Mina erfarenheter kring när jag var som störst, var att jag blev kränkt/sårad/ledsen och oerhört besviken så fort någon i min närhet - av kärlek - undrade hur jag mådde, och med smärta kollade på min vikt. 

det fick mig att stänga inne mig, jag lyssnade inte. jag tyckte att det betydde att dom hatade mig, att dom inte älskade mig för den jag var. att min storlek gjorde att dom skämdes över mig, att jag inte betydde något såvida jag inte var smal. 


då visste jag inte hur fel jag hade. det enda jag brydde mig om var att fortsätta ha självömkan/värk/negativt tänkande och mat i massor. jag kunde vara så lat att jag nästan såg när bristningarna började ploppa fram i realtid. 

jag kunde sucka över hur fet jag var utan att för dens skull göra något åt det. 

gud nåde den som kom med tips och råd, jag ville ju bara gnälla och få tjockissympati. 

jag hade som mantra " ju fetare jag är desto mer finns det att älska " .. 

det hade ju varit toppen  om det varit sant. 

det var inte sant, för ju fetare jag blev, desto mindre älskade jag mig själv och desto mer ont gjorde det att se smärtan i anhörigas blickar - att mitt förfall blev större och större och att deras värme och godhet inte kunde hjälpa mig, jag såg minsta lilla kommentar, minsta blick , minsta tonfall som ett anfall. som en kritik och som en biljett till drive in. 


jag var ju ändå så fet. 



Nu när det har gått en tid, så inser jag hur fel jag hade som sagt. 

DET ÄR OERHÖRT SVÅRT ATT SOM NÄRA ANHÖRIG/VÄN FÖRSÖKA FÅ EN MAN ÄLSKAR ATT INSE ATT MAN ÄR OROLIG. 



nu vill jag bara ge dom en eloge för att dom försökte. för att dom stod ut med mig när jag fick mina attacker och hatade dom för att dom påtalade min vikt. att dom visade att jag behövde hjälp. 

det är oerhört modigt och vågat att som vän våga stå på sig och inte gå därifrån. 


för det som jag nu förstått är detta: 


DOM ÄLSKADE MIG JU. 

DOM VILLE INTE SE MIG DÖ. 

DOM VILLE ATT JAG SKULLE BÖRJA LEVA OCH INTE BARA VID LIV. 

DET HANDLADE INTE OM ATT BLI EN SIZE 0. 

DET HANDLADE OM ATT DOM LED AV ATT SE MIG LIDA. 

DOM VILLE OCKSÅ ATT INSIDAN SKULLE MATCHA UTSIDAN, 

DOM VISSTE VEM SOM FANNS DÄRINNE MEN ATT DEN TJEJEN GÖMDES BAKOM EN FET KROPP. 

DOM VILLE ATT JAG SKULLE LE NÄR JAG SÅG MIG I SPEGELN. 

DOM VILLE ATT MIN KROPP SKULLE BÄRA MIG. 

DOM VILLE INTE SE MIG FÖRFALLA MER. 

DOM VILLE ATT JAG SKULLE SE DET DOM ALLTID SETT - EN UNDERBAR PERSON. 


och jag är där nu. 

jag tackar alla i min närhet för det , men främst tackar jag mig själv. 



Har du en vän som borde gå ner i vikt, säg inte: du borde gå ner i vikt. 

utan säg: Jag är orolig för dig, hur mår du? finns det något jag kan göra? för mig spelar det ingen roll om du väger 70 eller 100, men jag SER att du INTE mår bra och det gör ont i mig att se att du har gett upp. 

det är inte försent, det kommer ta tid men det kommer vara värt det. jag hjälper dig. istället för att vid varje natt tänka att du kommer vara ännu kraftigare dagen efter, så kan vi väl försöka hitta en metod där du varje natt vet att du gjort vad du kunnat för att det ska kännas lättare imorgon?  DU ÄR VÄRD ATT KÄMPAS FÖR. jag älskar dig. jag är livrädd för att såra dig, det är det sista jag vill, men jag kan inte stå här och vara tyst och låtsas som ingenting, när jag ser att du går under. du är det bästa jag har och jag vill att du ska börja leva. älskade människa, kom, så tar vi första steget mot ett bättre liv - ditt liv <3 





det var inte synd om mig som var överviktig . 

det var synd om mig som inte förstod att jag var värd att kämpas för. 

nu förstår jag och jag mår så bra <3 


 


Av sanna engström - 3 januari 2014 13:42

Det har gått närmare ett halvår nu sen jag valde att våga börja tro på mig själv. 

Jag kan riktigt minnas den där känslan av jävlar-anamma-typen, den där dagen då jag på riktigt bestämde mig för att fixa detta. 



JAG VAR SÅ TRÖTT PÅ ATT VARA TRÖTT PÅ MIG SJÄLV. 



 


jag var helt knäckt av att se hur min kropp mådde, hur den fick mig att må, hur den gjorde sig påmind med sin övervikt i de allra vanligaste situationerna där andra inte alls hade några bekymmer. 


Jag har alltid velat gå ner i vikt, men aldrig velat göra det som krävs - för att gå ner. 

jag har istället varit bäst på att tycka synd om mig själv, att gnälla, älta, analysera och hata. 


jag har varit en kung på att ta bra foton ( ej grodperspektiv + rätt vinkel ) och alltid tyckt att jag varit fin på kort - när jag valt att ta dom själv. däremot fick jag alltid panik när andra skulle ta kort på mig. 

för då såg man ju hur man såg ut - på riktigt. 


(såhär kunde dom fotona se ut:         



   



och även om jag visste det , så ville jag inte se det. 

jag gillade dom där fejkbilderna, jag gillade att fuska bort dubbelhakorna med rätt vinkel, 

jag älskade att se pigg ut med lite smink - som jag nästan dock aldrig bar - pågrund av att jag blev så varm och svettig. 


(när andra tog kort: )    




jag hatade sommaren eftersom jag alltid behövde ha något som täckte armhålorna - eftersom jag alltid hade prickar och exsem där - jag hade alltid svart för jag ville inte att svetten skulle synas vid valkarna och magarna - men med svart färg en solig dag - så blev det bara ännu varmare - vilket resulterade i ännu mer svettningar. 


jag hade problem med låren - att dom slog i varandra och gjorde att jag började få små sår och bölder. 

det gjorde ont att röra på sig, och det gjorde ont med prickarna i armhålorna. 

det var retligt att inte kunna ha linne eller en nätt klänning, men dom få gånger jag hade det så såg jag ut som ett berg. armarna hängde längsmed sidorna som två stockar. 


 


iallafall. 


En dag bestämde jag mig bara. 

DET RÄCKER NU. 


jag har provat självömkan - hat - destruktiva val - misstro -förtröstan - ignorans. 


inget av det fungerade. 

jag visste vad jag behövde göra. 


jag visste att jag behövde sluta tänka på det som varit och var. 

och börja tänka på det som skulle kunna komma att bli. 


ett nytt jag, eller ett gladare jag. 


jag började bli intresserad av att pressa mig själv - på rätt sätt. 

jag började inse att det kommer ta tid att gå ner. att jag får ha en  stor portion tålamod. 

att jag måste vara positiv och vara min egen bästa vän - oavsett bra eller dålig dag - 


dessa punkter bestämde jag mig för väldigt tidigt: 


1. att inte jämföra mig med andra. 

2. att se varje liten framgång och hylla den. 

3. att vara positiv till mig själv 

4. att inte ha bråttom. 

5. att inte banta eller köra någon speciell diet. 

6. att hitta en träningsform som fungerar 

7. att inte låta väder eller känsla eller sömnproblem styra träningen. 

8. att ha roligt. 

9. att inte låta en dålig dag bli till en dålig vecka. 

10. att varje morgon vakna som en vinnare med en helt fräsch agenda där jag styr. 




Jag är så otroligt stolt över mig själv, som valde att sluta med alla ursäkter. '

som valde att börja tro på mig själv. 


jag är så stolt och jag har såna förväntningar inför detta året så ni kan inte ana. 

jag läntar tills jag blir ännu starkare, ännu mer smidigare, ännu gladare och slår ännu fler personliga rekord. 


jag är lycklig, jag mår bra, och jag tycker att balansen är helt fantastisk. 



     



det är inte synd om mig som tränar och kämpar.

 

det var synd om mitt gamla jag som jag inte tyckte förtjänade

 

att kämpas för. 


        




Våga tro att du kan - och du är halvvägs där !



Av sanna engström - 2 januari 2014 13:42


 
 


( märker att det krånglar med musiken till filmen, men skit i det , e ju inte det som e det viktiga :) 



     






de översta fotona e från när jag startade - de undre är ifrån idag :) 

   








Av sanna engström - 14 november 2013 21:35

detta var innan jag började ta tag i min vikt. 

här vägde jag 109,9 kg. 


varsågoda att se en blek, fet och förvirrad kvinna. 



 


och här är videon där jag visar min reaktion över * före* videon: 



 




Om du är i startfasen: våga filma. du behöver inte lägga ut den, men det är en guldgruva att ha - sen när du kommit närmare ditt mål - för jag lovar dig, att ha på video om hur man såg ut - är helt sjukt.

jag kan inte minnas att jag var så stor. 


det har alltid varit mitt problem. känt mig mindre än vad jag varit :P 




Presentation


välkomna hit. här händer allt och ingenting :)

Omröstning

Har vi träffats i verkligheten?
 ja
 nej

Fråga mig

31 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok, välkommen.


Skapa flashcards