Är så himla glad som har kvar massvis med inlägg på min blogg för ibland har det varit svårt att hitta tillbaka till den där känslan av NOLL PANIK. där allt bara flyter på och ingenting är krångligt. 

och då går jag in och läser mina egna kloka visdomsord och så ler jag lite för mig själv och pratar lite för högt för mig själv och säger " jajjemän sanna, det har du så rätt i " :P haha . 

jag känner att det finns flera stadier: 

det första stadiet var det när jag vägde 110 och inte trodde på mig själv för fem öre. 

jag minns maktlöshetsskänslan. ångesten.trycket över bröstet. hur magarna tryckte ihop lungorna så jag knappt fick luft. känslan av att dubbelkakorna kliade emot varandra, alla bölder under armarna och skaven mellan låren som sved som fan. jag minns hur jag lät när jag försökte ta mig upp från soffan / sängen och jag minns att jag ständigt ville skita i allting och bara ringa min bästis ( MCdonalds ) och få tröst. och gud vad jag ringde dit. trösten kom aldrig dock. 

sen har vi det andra stadiet: 

när min vän/pt kom med frågan: får jag vara din pt? 

där ändrades min värld. helt plötsligt hade jag krav på mig. någon vågade visa att den trodde på mig. 

helt plötsligt började det HÄNDA saker och jag insåg att det var det jag hade längtat efter. innan hade jag bara drömt om saker men inte hjälpt till något på vägen. förr ville jag vakna smal men inte kämpa för det. 

här stod hon, min fina vän och pt och visade en väg jag inte visste var möjlig. 

och som hon stöttat mig. herrejävlar. vilken fin resa <3 

det tredje stadiet: 

- det var när jag blev nöjd. herregud vad farligt det är att bli nöjd. jag började lätta på trycket. 

började minska mina krav, började bara vara helnöjd ( med all rätt såklart, jag var jätteduktig ) men jag började tappa stinget. jag släppte på kraven mer och mer. förr hade jag alltid 2 pass inbokade och så fort ett var avklarat bokade jag in ett nytt, så minst 4-5 pass i veckan utöver all löpning, promenad mm. jag tänkte hela tiden att wow, jag har gått ner 25 kg.. och där slutade jag väga mig. och när jag märkte att det börja strama lite i byxorna som tidigare suttit löst, så ryckte jag på axlarna och tänkte : äsch, ja har skött mig i ett år, klart som fan det blir bakslag ibland. inget att hänga upp sig på. sen kom semestern / resan till palma / höstmörkret och när jag väl insåg att shit, det börjar verkligen gå åt fel håll, nu måste jag ta tag i det här igen, ja, då ramlade jag på jobbet... 

det fallet tog hårt. jävlar vad jag föll. jag sket i allting. jag satt där med gips och godispåsen. jag drack läsk som fan och jag tyckte så synd om mig själv. jag tänkte återigen, när gipset är borta, då jävlar ska jag träna häcken av mig. 

det fjärde stadiet;

oj oj oj.  det har varit svårt , varit ett bakslag i snart ett halvår, helt galet.  vågen står på 102 nu. ändå har jag fått in rutinerna mer och mer men jag kan inte träna på samma sätt som förut och då har det lätt blivit så att jag tyckt synd om mig själv. 

och fan vad jag hatar när självömkan faller på plats. JAG VET JU BÄTTRE. 

så nu har jag kommit till den där punkten att jag måste välja väg och inriktning och jag har bestämt mig för följande: 

- SLUTA UPP MED ATT LEVA I DET FÖRGÅNGNA. sluta jämföra dig med den du var innan du skadade dig. 

nu börjar du för i helvete om. på dom villkoren du har. och gör ditt bästa med dina förutsättningar. 

nog snackat om AJ, MITT KNÄ, det är inte synd om dig sanna. det är synd om ditt inre som fått ta emot så mycket skit och hat för att du ramlade lite både fysiskt och psykiskt. släpp den där koftan nu. DU VET ATT DEN KLIAR. 

så ja, där är jag nu. 

nya tag. små små steg. 

neråt ska jag och det får ta tid. 

men är så oerhört tacksam som har bloggen att läsa, 

ibland sitter jag med skämskudden och tänker : hur fan kunde jag skriva så?vad egotrippat/dumt/pinsamt 

men , grejen med min blogg är att den är äkta . och då får det vara så. 

jag har som grej att aldrig någonsin läsa igenom vad jag precis har skrivit, för det känns mest äkta så. 

( därav alla stavfel :P ) 

jag har inte många läsare och inte många kommentarer heller, men om jag kan inspirera någon så är jag nöjder :P :) 

Gårdagens inlägg gick i memorylane, nu ska jag bannemej spalta upp vad jag älskar i livet idag :)

- att jag inte måste söka spänning för att känna att jag lever .

- att jag är i en kärleksfull harmonisk relation där jag är trygg <3

- att jag inte behöver göra mig till för vänner och partner , dom gillar mig oavsett :)

- att jag dagligen ser fina saker i det lilla .

- att jag sträcker ut handen till dom som behöver den .

- att jag vågar bjuda på mig själv .

- att jag inte låter en jävel sätta sig på mig , jag ser mitt eget värde och det är jag så stolt över <3

- att jag kan uppskatta mig själv oavsett hur jag mår .

- att jag lärt mig av livet och inte tar allting för givet som jag gjorde förr .

- att jag är empatisk och vänlig

- att jag sprider glädje till vissa

- att jag vågar vara den jag är oavsett vem jag möter .

Det finns mycket att vara tacksam för ,
Viktigt att påminna sig själv <3

Ha en fin fredag allihopa :) ska ut med hunden och sen jobba 14-22 , va rädda om er :)