Direktlänk till inlägg 5 januari 2014
det va såhär jag jämt tog kort innan(om man vinklar rätt och har rätt ljus så går det att lura även en blind )
. men egentligen såg jag utsåhär:
jag kunde ta en snygg bild med en smart manöver - nämligen dölja hakorna med tröjkanten( och som alltid lite vinklat uppifrån och ansiktet mot sidan ) :
men när jag inte gjorde det:
( det kan skilja lite i vikt mellan fotona men ni förstår säkert min poäng )
Det var verkligen oerhört jobbigt att aldrig vara nöjd med sig själv på bild - bara om man tog den själv och förskönade sanningen.
Nu kan jag ha en dålig dag - men jag skäms inte över nåt foto. jag vågar LE stort utan att tänka att mina dubbelhakor syns. jag säger inte att det är fel att ta såna kort jag tog när jag var större,
jag säger bara att känslan av att behöva göra så - åt upp mig ( och då åt jag :P )
jag är så glad att jag kände att jag var värd att räddas. att jag valde livet och att inte bara vara vid liv.
såhär såg tex mina armhålor ut förut när jag var överviktig, likaså mellan låren ( det visar jag icke, ingen jävla porrsida det här:P )
nu har jag inga prickar alls - någonstans :)
jag är så glad att jag bet ihop när det blev tufft- att jag såg ljuset i mörkret och visste att uppförsbacken bara skulle bli längre om jag gav upp. nu är jag i den finaste nedförsbacken med solen i ögonen och ett lyckorus i kroppen.
tack vare en stöttande pojkvän - en stöttande familj - stöttande vänner och stöttande folk på fb - och stöttningen ifrån mig själv , så har jag börjat leva och börjat sträcka på mig.
så otroligt glad över det.
tack <3
det är en häftig känsla att le flera gånger om dagen. att skratta högt. att få andra att le,
jag älskar glädje :)
Välkomna att följa mig på nouw.com/sannaengstrom Hoppas vi ses där ...
Jag håller på att byta portal till nouw så återkommer sen med min adress dit när allt är färdigt . Importerade denna bloggen dit så kan kan säga att jag har en hel del material att gå igenom haha . För jag vill ha en mer strukturerad blogg med underk...
Jag kan inte riktigt minnas i vilket sammanhang jag hörde den här låten första gången, men när jag såg musikvideon så blev jag så blödig som bara just jag kan bli. Jag blev alldeles varm i hjärtat och tårarna rann, för jag tyckte den var så otroligt ...