Att jag vågar ha tighta toppar och känner mig bekväm i det :)

Att ha gått ner 15 kg har gjort mycket för mig och min självkänsla . Armarna slår inte längre i valkarna och jag kan gå utan att låren slår i varann :) så glad :)

Så lycklig över att jag kan .
Att jag gör det här för min skull.

Älskar livet :)

Kom nyss hem ifrån ett utomhuspass med min PT,

sprang 70 sekunder gick 20

upprepade 12 ggr.

Kändes helt ok men fick förbannat ont i benen,

vet inte vad som hände men har ju tränat väldigt mycket veckan som varit,

så är väl säkert överansträngt.

iaf,

när jag stod utanför min lägenhet så kom en granne gåendes med sin hund.

jag skällde ut henne direkt och sa:

" VART HAR DU REFLEXERNA PÅ DIG OCH DIN HUND? "

( jag lät inte arg. var inte arg. ville bara vara snäll och omtänksam, men kan tänka mig att hon måste tyckt att jag var en idiot )

men hon svarade: men oj, ja du, det lovar jag att fixa.

jag: BRA, HELLRE VARA FUL OCH VID LIV,

ÄN ETT SNYGGT LIK.

( inte för att hon var ful, men många vägrar ju att ha reflex på grund av en sån sak. helt sjukt )

sen stod  vi och skrattade och hade det trevligt,

så det kändes ju bra.

jag växte ju upp i ett samhälle där det närapå är lag att ha reflexväst efter kl 17 haha :)

Sitter hemma nu och njuter av min fina lägenhet.

är ledig tills på lördag och älskar't.

Ha en fin kväll allihopa och va rädda om er.

ps. snälla rara underbara människor, sluta fråga när jag är KLAR eller FÄRDIG gällande min viktminskning.

det handlar inte om ett slutdatum, det handlar om att hjälpa sin kropp att orka bära en hela livet,

och jag är inte färdig innan hjärtat slutar slå.

jag har inget " bara jag går ner till 70 så är jag klar och nöjd "

utan jag vill att kroppen ska orka bära mig i vardagen ,

att den ska se lika stark ut som jag känner mig.

jag vill vara hälsosammare och mer nöjd med mig själv.

jag har kommit en lång bit på vägen men jag ser inget slutdatum,

det är roligt och härligt att pressa kroppen och se hur mycket den orkar och klarar.

man kan om man vill.

bort med alla ursäkter :)

lite så är det faktiskt.

nu kan jag gå långa promenader utan att valkarna gör sig påminda, eller att låren slår ihop och skaver.

jag kan gå uppför trappor utan att vilja dö.

jag kan jogga, springa, köra intervall utan att tycka synd om mig själv - väljer ju det frivilligt.

JAG KAN FAN SPRINGA EN MIL,

det trodde jag inte om mig själv för ett tag sen. helt galet sjukt.

jag är så himla glad, att jag började tro på mig själv.

ÄNTLIGEN.

det tog sin lilla tid,  men bättre sent än aldrig :)

Med 1 minut och sju sekunder på 3,3 km utomhus ;)

En natt kvar att jobba sen ledig sex dar igen :) Löve it !

Har endast klarat 6 km tidigare på 41 minuter , nu klarade jag av att springa en mil på 73 minuter utan att stanna :)

Sååååå jävla nöjd !

Så himla glad på kanelbullens dag , istället för att äta så började jag mäta kroppen , första bilden visar hur många cm jag gått ner på en månad och den andra bilden visar hur mycket jag gått ner sen 4/7 ;)

Så himla stolt !

är så otroligt lycklig som har hittat mitt sätt.

det får ta den tid det tar, men jag gillar vägen.

att vakna och att VILJA gå ut och springa - var för mig otänkbart tidigare.

Jag ville inte att någon skulle se mig, jag trodde inte att jag kunde, jag var ständigt trött och hängig och jag föredrog tusen gånger om att se på tv och ligga i soffan - än att röra på fläsket.

Nu mår jag dåligt om jag inte får träna - på ett sunt sätt -

det handlar inte om att träna 6 h om dagen,

men jag märker snabbt på min kropp och mitt humör om jag inte tränat på någon dag,

att jag blir mer tjurig och arg.

äntligen har träningen blivit en lika vardaglig sak som att borsta tänderna och byta trosor.

alltså en gång i veckan.

HÖHÖHÖHÖ.

skämtade.

usch. det hoppas jag att ni förstod :P

det går inte fort- men det går framåt -

och det är nog fan det bästa mottot jag har.

tack för allt stöd, tack för att ni läser,

och tack för att ni följer.

massa kramar.