I veckan sprang jag ju 3 km på 18.54
Idag sprang jag det på 18.17

( och det några timmar gett att jag sprungit 3,3 km utomhus så benen var rätt tunga )

Så glad och tacksam att jag gör det bästa jag kan .

Under en lång tid förnekade jag mina problem med vikten. 

Det var aldrig mitt fel, det var något/någon annans fel. 

Jag kunde väl inte hjälpa om jag gick upp tre kilo av att titta på en apelsin? 

Det blev värst för mig när jag började studera i vara. Dels fanns det ingenting att göra där borta, sen kände jag mig inte hemma i gruppen, dom ville hemskt gärna snacka politik och annat roligt när vi festade etc, 

så det slutade oftast med att jag satt själv. 

På lektionerna så hade vi soffor, vilket var helt värdelöst.

folk satt i one-pieces och ja, ni hör ju hur slappt det var. 

så tänk er att gå i skolan 8 h, liggandes i en soffa eller sittandes på röva vid en dator och redigera, 

sen hem ( 20 meter från skolan ) och sitta på sitt rum, 

ofta var det fest, eller firande eller fest pga misslyckande, eller fest pga uttråkning, eller fest för att det var lörd. eller fredag, eller bara för att. 

en vanlig standardkommentar var " äsch det var inte så farligt igår, jag drack bara 6 öl " . 

om 6 öl är lite, en torsdag, ja, då förstår ni dilemmat. 

jag kunde träna / promenera och på kvällen fira hur duktig jag varit med att dricka vin, 

eller så köpte jag en massa mat/godis. 

det var inget sunt leverne alls, jag åt och drack för att det inte fanns nåt annat,  och vikten bara ökade och ökade. 

jag var i chock över att jag inte gick ner. 

jag trodde att om jag BARA tränade, så skulle allt lösa sig. 

eller om jag åt lite bättre, eller minskade alkoholen, 

men jag gjorde aldrig någonting HELHJÄRTAT. 

det här med ursäkter är livsfarligt. 

att man är för trött, för seg, vill fira, vill unna sig. 

unna sig vadå? 

en ångest som håller i sig i tre dar? en pizza och kebabrulle med cola för att man är värd det? 

värd hur? att må illa och vilja spy? 

trevligt tack liksom. 

nej, sen jag ändrade livsstil och hittade balansen, så har vikten rasat. 

jag har äntligen slutat banta och jag har äntligen tagit av mig offerkoftan som kliat så förbannat. 

det finns inga ursäkter, 

min kropp förtjänar att må toppen.

den ska bära mig hela livet ! 

Är ju hund/katt-vakt , vilket är helt underbart. ibland. 

Men imorses så väckte lillafisen ( ja, mamma döpte honom till det. inte alls retligt att stå och ropa på honom - eh, LIIIILLAAAAFIIIIsEEEEN... haha)  ja han väckte mig iaf kl 6. 

ICKE UPPSKATTAT. 

jag dödade honom i ren ilska. 

nej. såklart jag inte gjorde. 

jag kastade ut honom. 

sen gav jag honom godis, med gift i. höhö . 

nej. 

det gjorde jag inte. 

han är underbar. 

men jag blev väl lite smått irriterad, 

MEN, här till den stora skillnaden. 

Istället för att grymta, hata och somna om, 

så bytte jag om och tog mig ut och sprang 3,3 km utan att stanna. 

frisk luft, vackert och ingen trafik. 

länghem kan vara fint ibland alltså. 

Har ju lyckats samla på mig en del, 

men ett som jag har varje gång jag joggar/går/springer är: 

" Det går inte fort - men det går framåt " 

" oavsett hur dåligt jag mår, så blir det bättre av att träna " 

" även om det regnar ute så ska jag ju ändå duscha sen, så kör på " 

" ja jag har sovit dåligt, vem bryr sig, ut och gå " 

"mina bristningar är inget annat än fula, dom påverkar mig inte, min kropp bär mig oavsett " 

" jag kan inte jämnföra mig med andra - bara se till mig själv " 

Igår var jag och hälsade på min goa faster Kerstin, 

och då hade hon en massa kort på lilla farmor och på oss när vi var små. 

Vi satt i över en timme och tittade igenom gamla foton och blev nostalgiska, 

samtidigt som vi drack kaffe ur farmors egna koppar. 

Jag är så oerhört ledsen ibland över att alla mina mor och farföräldrar hann gå bort, 

innan jag var vuxen nog att se dom som individer och kunna ställa alla dom där frågorna som jag aldrig hann. 

för som barn så ser man bara sin farmor och mormor som bullmaskiner. 

och någon som ger pengar till glass och som kramar om en och nyper en i kinden och säger " hejudameeej vad du har blivit stor ". 

inget fel i det, 

men jag önskar så att jag hade haft möjlighet att fråga en massa frågor, 

att verkligen UMGÅS med dom, 

att inte se dom som gamla och bara undra hur TANT MÅR IDAG. 

har ni era kvar, gå dit. ring, skicka vykort. 

fråga en massa, dom bär på hur mycket som helst, 

dom vet så mycket och dom har varit med om så mycket. 

låt deras historia räknas. 

jag läste i en bok en gång som handlade om människors åsikter om döden, 

varpå en gammal dams väninna alltid sa när någon hade gått bort: 

" Jaha, nu vet den " 

Det tyckte jag var fint på något sätt. 

samtidigt kan jag inte fundera en längre stund på döden,för då blir jag galen. 

hur länge är man död? hur lång tid är hela tiden? 

om det finns ett liv efter, varför har jag inte mött alla dom jag förlorat? 

om det finns ett liv efter, vet man om att man levt förut? 

gaaaaaah. 

ibland är det övermäktigt. 

samtidigt som jag går runt och är livrädd för döden, så är det ju verkligen en fånig sak att vara rädd över, 

för det är ju det enda vi med säkerhet kan veta ska ske. 

hatar dock att inte ha kontroll. 

den kommer alltid för tidigt, hur sent den än kommer. 

var rädda om varandra där ute och krama om era kära. 

svälj stoltheten . 

puss