Tänkte bara berätta lite om hur det har gått till när jag har misslyckats med att gå ner i vikt. det har alltid börjat med ett slags självhat. fan vad ful jag är/ dålig jag är / vilken idiot jag är som är såhär fet / . alla dessa tankar har funnits i mitt huvud och fått mig att avsky mig själv - samtidigt som jag tryckt i mig en pizza och en öl - eftersom det ändå inte spelade någon roll - jag var ju redan så fet -

jag kunde stirra mig blind på mina bristningar samtidigt som jag tog ett glas vin och käkade hämtmat, suckandes över hur fula dom var och att det ändå inte var någon ide att ta tag i livet för jag såg redan så förjävlig ut. jag struntade i det faktum att INGENTING blev ju bättre av att göda kroppen med skitsaker, eftersom jag var så fokuserad på att avsky mig själv, så sket jag fullständigt i det. istället drömde jag om att vakna upp smal. jag var som en arbetslös människa i dagens samhälle. någon som inte gått klart grundskolan men ändå vägrar städjobb och förväntar sig topplön för minsta möjliga ansträning. jag ville så hemskt gärna bli smal, men absolut inte göra det som krävdes. jag kunde gå en lång promenad och sen vara nöjd med den promenaden i en månad.

jag trodde att om jag bara åt lite så skulle allt bli bra. jag började köra shakes, som gjorde att jag gick ner 8 kg på två veckor och sen svimmade i en hiss. jag skakade, mådde skit och hade bara kortvariga resultat i huvudet. jag förstod inte att det mesta jag hade gått ner var vatten och muskelmassa. så fort jag började äta igen så gick jag upp dubbelt. och där stod jag, fet och ful och hatade mitt liv, och bara grät. samtidigt som jag återigen vägrade göra det som krävdes.

sen, så insåg jag vad det var som krävdes. LITE JÄVLAR ANAMMA. min kropp är fanemej värd att må bra. jag vill att min utsida ska vara lika stark som jag känner mig på insidan. jag vill att min fetmadräkt ska gå sönder och att folk ska se vem det är som gömt sig där inne under så lång tid. jag vill orka gå i trappor utan att andas som en idiot. jag vill kunna gå in i ett provrum och ha med mig ett plagg JAG TYCKER OM och inte bara ett SOM FINNS I MIN STORLEK. jag vill vara fin och hälsosam, och jag vill sluta tro att livet går ut på att unna sig dåliga saker som är gott för stunden, och istället unna mig livet. det vill säga LEVA och inte bara vara vid liv.

Jag började tro på mig själv, började vara snäll emot mig själv. vågade tro att jag kunde fixa det här, och jag tog av mig offerkoftan. det har tagit mig 26 år att bli såhär stor, klart som fan det kommer ta tid att gå ner, jag slutade stressa och slutade väga mig efter och innan att jag skitit haha, jag började se till hur jag mådde, och jag började ändra livsstil. jag bantar inte längre, jag äter mer än någonsin, men jag äter rätt.  jag tränar och mår gott, och jag har hittat en balans.  om ni har svårt med motivationen så försök att träna ändå, och leta samtidigt. och sluta skylla ifrån er, det där tv-programmet kan ni faktiskt se en annan dag. försök börja älska dig själv, för du ska leva med dig själv hela ditt liv.

ps2. det har tagit mig två månader att gå ner 10 kg, minskat 10 cm i midjan och stuss och 5 cm runt lår. jag har en låååång väg kvar, men jag älskar vägen och det får ta den tid det tar, det finns inget slutdatum att -DÅ ÄR JAG FÄRDIG, för det här är en livsstilsändring, som kommer ta tid. och jag är glad över det. låt resan börja :) kramar.